Skadeståndsrätten handlar om rätten till ersättning när någon orsakar en annan skada. Den reglerar både personskador, sakskador och ekonomiska förluster. Grundprincipen är att den som orsakar skada genom uppsåt eller vårdslöshet ska ersätta den skadelidande.
Skadeståndslagen (1972:207) är den centrala lagen på området. Den innehåller regler om ansvar för skador i vardagen, men också särskilda regler för arbetsgivare och det allmänna. Exempelvis kan staten vara ersättningsskyldig för felaktiga myndighetsbeslut.
Skadestånd kan avse sjukvårdskostnader, förlorad arbetsinkomst eller ersättning för förstörda föremål. Vid personskador kan även ideell skada, alltså psykiskt lidande eller sveda och värk, ge rätt till ersättning. Vissa områden, som trafikskador och hundägaransvar, omfattas av strikt ansvar. Det betyder att ersättningsskyldighet kan uppstå även utan vårdslöshet.
Skadeståndsrätten fyller en viktig funktion i samhället genom att kompensera den skadelidande och samtidigt skapa incitament för människor och företag att agera aktsamt. Den ger trygghet och ansvarstagande.
Sammanfattningsvis är skadeståndsrätten ett rättsområde som berör de flesta människor någon gång i livet. Den säkerställer att skador hanteras på ett rättvist sätt och bidrar till stabilitet och rättvisa.